Mig irriterar faktum att vår stadsminister inte har intresserat sig för invandrar frågor någonting nämnvärt förre tragedin i Esbo. Alla vi som har jobbat med integreringen och andra invandrar frågor vet det. Stöd från ”högre” ort kom alltid från minister Thors. Och vi alla är medvetna vilka smällar hon har fått.

Sociala media idag lever eget liv. Att kommentera anonymt, och bilda hatgrupper ute i cyberspace har blivit mycket vanligt. Men så länge jag viste att våra ministrar (jag säger våra för då är de folkets, inte partiets ministrar) var sakliga och såg till allas väl,var jag lugn. Om Vanhanen har kommit med det här förslaget förre tragedin, skulle jag förstå den! Jag skulle tänka ÄNTLIGEN har han åtminstone sett att det finns problem och kanske ska han nu också se till att vi får tillräckligt med medel att börja agera och hjälpa! Äntligen skulle migrations minister få lite feedback i sitt jobb!

Men nej, han var tvungen att komma med den här uttalande nu, efter tragedi i Esbo!

 De som är mot invandringen måste veta att invandrarna försvinner inte med hatgrupper som bildas överallt. Problemen med invandringen försvinner inte heller. Barn och kvinnomisshandeln försvinner inte om man bildar en hatgrupp mot en misshandlare.  Lika så försvinner inte politikerna som vi håller inte med, om vi skulle bilda en hatgrupp mot sådana…Problemen är till för att lösas. Enligt det som man läser nu i Vanhanens uttalande, drar man slutsats att problemen kommer att lösas om vi utvisar folk som kan göra skada här i Finland. Att samma människa kan döda i ett annat land bekommer inte oss, det är inte vårt problem, nej! För Finland är inte en del av den globala världen…

 Tänk om Vanhanen har kommit nu med ett förslag att regeringen ska se över vilka stödåtgärder finns för familjen, socialarbetarna, hälsovården och polisen när en människa är våldbenägen? Tänk om han kom med ett förslag om att Finland strävar efter nollan i statistiken när det gäller kvinnomisshandeln här i vårt land? Och tänk om han då, samtidigt kom med förslag att se över invandrar situation i Finland, även lagen om utvisning?

 Men nej, han var tvungen att agera ensidigt och sprida ännu mera missnöje hos de missnöjda, och öppnade dörren till de som alltid har grundat sin politik på främlingsfientlighet!

Man firade inte jul, inte bajram heller (en muslimsk helg i Bosnien), inte officiellt i alla fall. Men nyåret väntades med pompa och ståt och länge efteråt kunde man höra om festen som blev av det året. Vi har alltid haft en julgran. Fast vi är muslimer. Min mamma var lika intresserad av att pynta den som vi barn var! Vi kallade den inte för julgran, utan bara gran och den pyntade vi strax före nyåret.

 Som muslim har jag just firat kurban bajram (som det kallas på mitt språk) eller Eid al-Adha som det heter på arabiska. I år inträffade den en dag före lillajul. Bajram är en stor helg i vår familj och säkert i många andra muslimska familjer också. Vi besöker våra släktingar, blir bjudna på mat, barnen får presenter av sina föräldrar, småpengar och godis av dem som de önskar glad bajram. Låter det bekant? Visst! Vid varje högtid oavsett religion så är familjen i centrum. Barnen är de som mest väntar på bajram. Julen är barnens helg också! Våra föräldrar, mor- och farföräldrar är då vid vårt middagsbord eller vi hos dem. Det spelar ingen roll vad som firas. En doft av godhet och känsla av hopp kan man känna i luften under juletid. Samma doft som jag känner under ramadan månad och bajram helgerna…

 Jag tänker njuta av den här tiden, av den känslan som infinner sig vid varje bajram eller jul.

 God Jul och ett Gott Nytt År kära vänner!

Bortförklarning menar jag som” Jo, jag förstår, men se du, i Finland gör vi så här…” Eller:” Jag vet inte hur det är i Bosnien, men här…”

Visst kan mitt bosniska ursprung spela stor roll i dessa sammanhang, men jag frågade inte dessa frågor som en bosnier. Jag frågade dem som en finländsk invånare och jag borde få svar som en sådan. Dessutom var mina frågor helt befogade. Kärnan av min frågeställning idag är, om mitt ursprung har blivit ett bra medel för bortförklarningar? Även efter 17 år? Även om jag förstår mig på många samhällets frågor mera än någon som är född här?

Ibland tycker jag det. Inte alltid, men visst förekommer det mera än man tror.

 Har det att göra med hur jag ställer en fråga? Eller om jag låter annorlunda? Jag tror att oftast handlar det om att jag vågar fråga och troligtvis ställer jag rätta frågor, om man bedömer efter dessa svar. För en vagare förklaring måste man söka efter!

 Jaha, detta tar integrering till ett annat plan, tycker jag. I början av min vistelse i Finland uppfattade jag integreringen som språk, att kunna köpa rätt mjölk, att kunna skicka rekommenderat brev eller sätta sig i rätt buss från Vasa.  Sedan handlade det om jobb, boende, fritidsaktiviteter, kultur och identitet…

Ju större utmaningar man tar i livet, märker man att integrerings process är någonting som behövs på alla plan. Är det så att vissa sätter på och av frågan om varifrån man kommer, allt enligt behov? En bra förklaring kan vara att man kommer från ett annat land och därför är man missnöjd med ett beslut.

Gör jag samma sak? Sätter jag frågan om varifrån jag kommer så som det passar mig? Gör invandrarna det? Jag vet inte. Klart att den spelar stor roll,min ursprung, men idag bor jag här. Med den förflutna jag har så är jag en del av Finland.

Poängen med den här texten är att få oss alla att fundera över våra handlingar. Och att understryka vikten av att vara rak på sak och fördomsfri.

Jag verkligen pratar om att integrering inte är ”deras” anpassning till det som är vårt, utan allas anpassning till det som vi har gemensamt!

Jag har en mor som är 63 år gammal. Hon kom till Finland som 46 åring. Hon reser ragg när hon hör ordet projekt! Och hon är inte ensam om det, det vet jag. Eftersom hon var i en känslig arbetsålder (46) och kom mitt i en låg recession (1993) så förstår ni att staten och kommunen inte har haft det lätt att sysselsätta dessa människor. Efter språkkursen blev mamma mycket engagerad i välgörenhetsföreningar och idag sitter hon i lokala Fredföreningen och Röda korsets styrelse. Det sitter i vår natur att engagera oss i det man själv tycker är viktigt.

Nå vad hände då?

 Mamma blev flera gången erbjuden att vara med i olika projekt som gällde kultur och tradition osv. Bara för att komma ut. Det är bra i och för sig. Men hon tyckte att det var en plåga varje gång hon ska i väg dit. Hon trivdes inte med de uppgifter hon fått, kände sig utnyttjad och kanske var hon allmänt deprimerad, det kan mycket väl har varit så. Hon fortsatte i alla fall för hon gav sitt ord att hon ska vara med. Jag tvivlar inte att dessa projekt var bra, inte alls. Problemer var att de inte uppfylde de behov som fans då. Det här är ett banalt exempel på hur fel kan det gå. Många invandrare och icke invandrare, verkar vara trötta på ordet projekt. Det associerar dem på någonting kortvarigt och oseriöst, fast jag vet att så inte är fallet. Många av mina arbetskamrater småler om jag pratar om ett visst projekt som de kan ta del av.

 Problematiken är att vi har många små projekt på gång och de jobbar var för sig. Hur ska vi kunna kartlägga dessa projekt och se till att vi fokuserar på de största problemen? Hur mycket jag än vill hjälpa en människa, går det inte om jag inte startar från samma punkt där hon befinner sig. Annars går vi förbi varandra. På samma gång är det oerhört viktigt att skapa ett förtroende mellan värdfolket och invandrarna. Detta behövs för att förebygga främlingsfientlighet som kommer att vara vår största utmaning en tid framöver, tycker jag.

 Enligt mig borde varje kommun eller stad ha en anställd som ska vara till för allt som jag rabblade upp ovanför. Det skulle ge en prägel av att detta är någonting som på riktigt engagerar vår stad eller kommun. Personen behöver ha förtroende från både invandrarna och värdfolket. Varför? Alla ska kunna vända sig till någon för att få utrycka sina farhågor, känslor och funderingar utan att dömas. Vi lever alla ett vanligt liv. Våra vardagsbekymmer är mycket viktiga. Det är livet.

Milena och Ann-Jolin Grüne tog fram många bra synpunkter. Tack för det. Jag tyckte verkligen om idén om läroavtal för vårdpersonal! Jag känner bara en som har det i Närpes och hon är utbildad sjuksköterska från förut.

Skulle gärna träffa er och diskutera med er face to face!  Tack mina damer!

Min mormor sa till mig: ” När vi står framför Gud ska vi vara rena i själen, att tvätta vår kropp påminner oss att man inte får tänka fula eller dumma tankar, speciellt inte när vi ber.”  Så där satt jag förundrad och tittade och fylldes av ett underbart lugn och en trygghet. När sista bönen blev sagd och mormor tog upp sitt radband, sin bönematta och satte huvudduken så som hon annars brukar ha, säger hon: ” Gå nu och lek med Mira, och säg till Ivana att komma på kaffe!”

Jo, allting är som vanligt, med ett leende springer jag ut över gatan och till mormors grannar och ropar högt ” Ivana, mormor säger att du ska på kaffe till henne, gå nu!” Idag vet jag att Mira och Ivana är katoliker. Jag visste inte då, ingen har sagt eller tänkt på det.

Vår religionuppfostran får vi av våra närmaste, tycker jag. Som all annat egentligen. Jag fick min av min mormor och min farmor. Mycket Gudfruktiga kvinnor som läste Kur’an och kunde alla surer utantill. De steg upp och de la sig ner med Guds namn på läpparna. Båda två har lärt mig att Islam respekterar andras tro och levnadssätt. Kloka kvinnor.

Dessa kloka kvinnor har uppfostrat kloka barn som blev mina föräldrar, tack och lov! Jag bara hoppas att jag har lyckats ge mina barn samma värderingar som mina föräldrar och deras föräldrar gav mig!

Det här inlägget blev resultatet av mina funderingar kring diskussioner som har pågått på senare tid, åtminstone här i Österbotten . Är Islam ett hot mot Kristendomen?

Vad som än står i Kur’anen eller Bibeln kan det tolkas beroende av din inställning och syn på världen utanför. Vad vi än säger eller gör kan man tolka ur egen synvinkel och förvränga eller missförstå det rätta budskapet. Jag har många gånger tidigare poängterat vikten av att vi människor är ansvariga för vad vi gör. Döm inte religionen för någonting som människorna själva står för, nämligen handlingarna i det verkliga livet.

Om vi alla skulle vara varma troende personer, skulle vår värld vara en mycket bättre plats oavsett vilken religiös övertygelse vi har!

I nio år har jag själv varit hemspråkslärare i Närpes. För en tid sedan blev jag tvungen att byta jobb. Timantalet krympte och det blev en existentiell fråga för mig. 

Problemen med hemspråkundervisningen i Finland är många. Den som jag upplevde som det största var att hemspråksundervisning faller utanför den ”vanliga” undervisningen, alltså den måste ske antingen före eller efter skolan. Dessutom var den frivillig.

När man kombinerar dessa två faktorer så kan det bli ganska svårt att upprätthålla en ordentlig hemspråksundervisning. Mina elever har varit jättetrötta efter kl 15.00 och det var förståeligt. Ingen var så ivrig heller att komma till skolan och börja sin dag kl.07.30 eller 07.45.

Det gällde att vara mycket kreativ och tålamodig om jag ville ha några elever överhuvudtaget. Det fungerade i alla fall ganska bra. Föräldrarna spelar stor roll i det här, för de är den drivande kraften bakom varje barn. Jag också startade en liten frivilligt verksamhet på sidan om, där vi dansar, sjunger, spelar teater och ha roligt. På det sättet motiverade jag flera att komma på undervisningen också!

 Den skola som har en välorganiserad hemspråksundervisning och har möjlighet att upprätthålla den vinner mycket, tycker jag. Vi behöver inte ens prata om vikten att kunna sitt eget modersmål, vikten av att tala och tänka på eget språk och vikten att förstå kulturkoderna rätt! Jag pratar om möjligheten för själva skolan att bygga en bro genom hemspråkslärarna och undervisningen. Ett språkrör som kanske kan hjälpa i olika missförstånd av olika slag.

Jag naturligtvis talar från egen erfarenhet.

 Mina elever var mycket stolta över ” de bosniska timmarna”, som de kallade dem. De var alltid glada när rektorn eller klasslärarna kom på besök och på detta sätt bekräftade att hemspråksundervisningen fanns och att den var viktig.

Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag förklarade olika situationer som barnen upplevde som konstiga, även orättvisa i skolmiljö, och tvärtom. Många gånger fann sig lärare konfunderad när det gällde vissa barnens beteende och vanor. Jag försökte förmedla både till lärarna och till barnen om hur viss situation kändes.

12 augusti skolan börjar på nytt. Hoppas att så många skolor som möjligt kan ha undervisning i hemspråk och använda den själv lika mycket som eleverna och föräldrarna gör.

Det kommer alltid att finnas människor som är rädda och okunniga. Det mest skrämmande för mig var att läsa kommentarer och se vem som har skrivit dem. Där finns människor som jobbar i skolan, mina vänner (?) och bekanta och allmänt människor som jag aldrig hade trott ska finnas där.

Sedan det mest fega av alltig, står i slutet av några kommentarer så här: ”P.S. inte rassist, bara realist”. De här realisterna skriver så här:

” Asylsökande är såna som inte egentligen behöver hjälp utan bara uttnyttjar de europeiska systemen… Finland borde sätta gränser och kunna säga nej! Ett land som inte kan ta hand om sina ursprungliga medborgare på ett acceptabelt sätt, (utan skär ned på skolor, sjukvård, socíalservice, jobb osv osv) skall heller inte ta emot en massa asylsökande! Saken är den att dessa många gånger har det bättre ställt än vi som är bosatta här från början… Men staten måste ändå ta hand om dessa ”stackars” asylsökande! De som verkligen behöver hjälp finns kvar i sina hemland, för de har inte råd att köpa flygbiljetter och så vidare… Så om Finska staten vill vara vänlig och hjälpa folk så varsågod och skicka lite pengar till länder som behöver dom mer än vi.. men sätt stop vid landsgränsen innnan det hela går över styr. ps. Inte rasist.. enbart realist! Verkligen rätt med en grupp som denna!”

Svar av en annan person var: ” håller fullständigt me!! skaffa jobb åt dom sann finländare som e utan först!! å annars vem fan vill ha en stad som ser uut som en låda negger kyssar?? leidon”

Med flit har jag inte korrigerat grammatiska fel som även jag kan se.

Tyvärr så jag kan inte mera tveklöst säga att det inte finns rasism där jag bor…Synd. Jag blev otroligt nedstämd efter att ha läst detta. Kände mig förrådd av dem som jag aldrig trodde ska finnas på den här listan. Fortfarande försöker jag förstå deras rädsla och osäkerhet att förlora… vad då? Välstånd? Fred? Jobb?

Jag känner åtminstone att några av dessa medlemmar har varit  till varmare länder denna sommar och haft semester. Undrar om de har tittat runt om kring sig och sett verkligheten där de var? Eller är de rädda at förlora sin ”realistiska” syn på världen?

Är det så att vi förväntar oss att utlänningarna ska vara perfekta varelser men inte vi som kräver det? Vi vill resa och se andra delar av världen, men världen får inte komma till oss? Det är inte konstigt att Soini fick så många röster som han fick, om det är så här det förhåller sig. Som ni kan märka så är jag ganska nedstämd idag. Efter det här har jag rytmstörningar i min vardag. Men titta nu:

Snart snubblar jag över en annan grupp som kallas: ” NEJ till (smyg)rasism i Sydösterbotten”. Initiativtagare är Lina Teir född i Närpes, och medan jag bläddrar genom medlämmarna här, jag växer och mitt hjärta läker, den finner igen rytmen och peace.

Så här skrev Lina: ”Vi som är med i den här gruppen är trötta på den (ofta till ”realism” förklädda) rasism som växer fram i Sydösterbotten. Genom att vara med i den här gruppen visar vi de sydösterbottningar som har utländskt ursprung att de är välkomna här!”

Rädslan kommer alltid att finnas hos människor. Jag önskar att de som är oroliga över utlänningar i Finland ska ta reda på fakta, ta kontakt med mig och er andra som kanske har kunskap om dessa frågor. Jag hoppas att folk ska kunna vara missnöjda med asylpolitiken utan att kallas rasister, att de ska med värdighet ifrågasätta, fråga och ställa krav på sig själv och andra.

Till slut, tack till alla som ger balans i vardagen oavsett vilka orättvisor det gäller. Och TACK Lina Teir för du vågade!

 När jag kom till Finland blev jag tvungen att anpassa mig och att skapa ett nytt liv. Detta innebar också den stora sorgen att lämna en del av mig själv någonstans på vägen. Jag menar den vardagliga Emina. Detta innebar också lyckan att hitta nya, underbara saker i det nya samhället. Idag säger många att jag är en av de mest integrerade människorna de känner, men viktigare än det är att jag är lycklig. Det var svårt att hitta balansen mellan mina två kulturer, men jag har hittat den. Balansen som passar mig. Men är det plötslig så att jag är integrerad ”för mycket”? Hmm….

Kaskö har beslutat att inte ta emot några asylsökande, och det kan jag acceptera. Men det som oroar mig är alla kommentarer som kommer efter. Om man läser på nätets upplaga så kan man se dessa. Det är då jag blir orolig. Inte för att man kommenterar, nej, det får man göra, utan att på tio negativa kommentarer kommer en positiv.

Det är få politiker, humanister, invandrare och infödda finländare som kommenterar den här negativa utvecklingen när det gäller själva inställningen mot invandrarna. Den som tyckte att jag borde rikta mig i mitt arbete endast för invandrarna har aldrig själv (åtminstone har jag aldrig läst) kommenterat den här utvecklingen, offentligt. När jag säger kommenterar, jag menar inte den här bloggen eller att ha den allmänna positiva inställningen. Jag tänker att man konkret bemöter anklagelserna som invandrare får och modigt ta emot de reaktioner som inte lär vänta.

 Vi också måste acceptera att vissa kommuner eller rättare sagt deras invånare, vill inte ha flera invandrare. De är inte rasister för det. Människor måste kunna säga sin mening utan att bli anklagade att de är främlingsfientliga, och det är viktigt att någon lyssnar på deras känslor.

Men låt mig påminna alla er som läser dessa rader. INGEN lämnar sitt land frivilligt! Om jag skulle ge er nu, i den här stunden 2 millioner euro och sa att ni får flytta vart ni vill. Kairo, Monaco, Frankrike…Ni ska leva ett lyxigt liv ( ni behöver inte ens vara asylsökande)…men, ni får inte träffa era nära och kära, kanske får ni inte heller ta med era barn, kusiner och små kusiner ska ni aldrig någonsin kunna träffa, aldrig dansa kring midsommars stången, aldrig se norrsken… Ja, jag undrar hur många av oss skulle säga ja till det här förslaget!! Man lämnar allt detta bara om man måste!

Sedan är det upp till var och en att göra av sitt liv vad man kan, orkar och vill. Så är det för oss alla, inte bara invandrare. Jag undrar varför vi binder mänskligt beteende (oftast negativ sådan) med en viss folkgrupp. Det handlar om den individuella människans beteende, inte hela gruppens beteende!

Jag blir alltid lika mycket förvånad om dessa experters uttalande speciellt som är inte själva invandrare.

Många av er som läser dessa rader talar fullständigt engelska. Betyder det att ni är integrerade i det Brittiska samhället då?!

Integrering är en kombination av ens identitet, trygghet och språk. Språk är ett verktyg för att integreras, men först ska man känna ett behov att integreras. Det här behovet är inte jobb, pengar eller status. I integrering ingår en stor dos av sorg och egna frågeställningar. Jag viste att jag måste skapa mig en ny identitet som är en kombination av min gamla och min nya kultur.

För att överhuvudtaget våga göra det måste jag känna mig trygg med människor runtomkring mig. Och då behöver jag känna mig välkommen och önskad, bekräftad och förstådd. I Närpes fick jag allt detta – på svenska! Om det var Seinäjoki som tog hand om mig skulle allt detta hända på finska!

Min dotter ska på sommar jobb i Ilmajoki, just för att lära sig landets andra språk också. Min inställning till finska har aldrig varit negativ utan en rikedom lika vacker och viktigt som svenska.

När det gäller att vi som lär oss bara svenska inte får kvalificerat jobb om vi inte kan finska kan tolkas hur man vill. Vad är ett kvalificerat jobb? Det som jag vill syssla med eller det som jag har utbildat mig till?  När jag blev tillräcklig trygg i mig själv här i Finland hittade jag jobb och intresse som enligt mig är jag kvalificerad till.

Ni som diskuterar och funderar vilket språk ska invandrare lära sig, vill jag meddela att den mänskliga språk kommer först, allt annat faller på plats vartefter!

Om någon skulle ha sagt:” Emina, du får ett rum där du och din lilla dotter kan sova och bo, du får pengar så att du kan köpa lite mat och din make kan komma och bo med er. Vill du stanna kvar i ditt land?” Mitt svar skulle ha varit JA!

 Med detta vill jag säga att ingen egentligen vill lämna sitt land, sina släktingar, barndomsvänner, rosendoften och den himmel under vilken man växte upp. Men saker händer och jag är mycket tacksam att det blev Finland som tog hand om mig och mina kära.

Att sedan prata om integrering och att jag ska integreras så fort som möjligt var väldigt främmade för mig, för jag ville hem! Jag ska lära mig språket, ja det vill jag, men jag ska ändå åka hem så fort det bara går!

 Tiden gick och med tiden började man inse att ödet ville annat. Det är när man erkänner för sig själv att du inte vet om du kommer att kunna återvända till ditt hemland som den verkliga integreringen börjar! Jag pratar om att min lilla flicka ska börja på gymnastik, att jag ska med i föreningslivet, skaffa nya bekantskaper, lära mig vad en revy är för någonting… Jag pratar om att kunna lyssna på musiken och slappna av, att veta att det finns en sång som heter ” Sommaren är kort” och att känna sommarkänslan komma med dessa toner, läsa en bok och gå på bio och verkligen, verkligen vilja det och inte tvinga sig dit.

 I dagens samhälle pratar vi om en snabb integrering och att den är nödvändig. Jag håller med, den är nödvändig, men vi glömmer bort att den tar tid. För mig tog det minst tio år för att kunna känna det jag kan känna idag. Vi invandrare glömmer också att vi behöver ge Finland tid likaså! Finland är bara barnet när det gäller integration.

Med mina ord vill jag bara säga att det finns jättemånga nivåer på frågor om integrering. Min blev jättelyckad i Närpes stad. Varför? Kanske gav vi varandra tillräckligt med tid, och ändå fanns vi alltid där för varandra. Mina finländska vänner, som jag lärde känna på 90-talet, är fortfarande mina vänner. Jag har fått några vänner till och jättemånga bekanta! Jag njuter av att träffa mina bosnier och att fira våra muslimska helger tillsammans. Jag njuter också av julfester och påskbrasor, för de är viktiga för mina vänner.

 Men den 26 maj är en svår dag, varje gång, varje år. Men det kommer en morgondag, tack och lov. Både i Bosnien och i Finland.